17.NATTEN
Tyst är lunden, och sjön, som kysst／ strandens somnade ros, är
tyst.／ Aftonskimret, som milt besken／ tempelkullen, har bleknat
ren／ stilla, drömmande, stilla.／／ Tysta stjärnor ur havet gå,／
stilla palmernas kronor stå,／ sen därunder i myrtenskog／ vinden
suckade nyss och dog／ stilla, drömmande, stilla.／／／ Trött najad
har på mossig bädd／ sjunkit ned vid sin urnas brädd,／ sövd av
sorlande källans sus：／ barmen häves i månens ljus／ stilla,
drömmande, stilla,／／ medan hon ser i ljuvlig dröm／ stelnad,
kristallren, tidens ström／ och all världen från ve och harm／
somnad in på Allfaders arm／ stilla, drömmande, stilla.／／
| 
